Malmö – bara en kuliss. Bygg nya mötesplatser!

- Mitt barndoms Malmö är snart bara en kuliss. Den äldre stadskärnan har utarmats och de nya områdena saknar trivsamma mötesplatser. Malmöborna älskar Lilla Torg. Varför inte bygga fler sådana miljöer i Rosengård? Eller satsa på ett Möllevångstorg i Lindängen?

Mikael Wiehe, musiker, tonsättare och känd Malmöprofil fyller femtio år i april.
Sådana händelser passerar inte utan vånda. Efter 44 år i Malmö – han kom från Köpenhamn som sexåring – betraktar han sig som en sann malmöit. Men han förbannar modernismens stadsbyggnadsideal, som trängt undan den gamla bebyggelsen i stadens centrum. I Köpenhamn vårdas arvet från äldre tider ömt. Danskarna skrattar åt svenskarna.
- Vi måste vara rädda om Malmö, säger han när vi träffas i han studio vid Rådmansgatan. Där har Mikael Wiehe även sin bostad och sin familj. I studion står mamma Estrids svarta Steinwayflygel. Utanför fönstren skymtar Pildammsparkens spretiga vårvintersiluett.
Egentligen mår han ganska bra. Han är på språng mellan egna turnéer och repetitioner med Hoola Bandoola Band. I sommar ska gruppen återuppstå. Det blir en intensiv turné i de nordiska länderna med premiär i Karlskrona. Mellan varven skriver han musik till regissören Jan Hemmels kommande TV- serie "Torntuppen". Och så har han levererat ett knippe låtar till Rickard Wolff och Totta Näslund.
- Min huvudsakliga verksamhet, som består i att komponera egna sånger, blir det inte mycket tid till, säger han med en suck.

Småbarnspappa

Den gamla studentklassen på Petri ska fira 30-årsjubileum i år. Det ska förberedas. Och så planerar han sitt 50-årskalas. Barnen pockar på uppmärksamhet. Han är en evig småbarnspappa. Fast häromdan gjorde han en glädjande upptäckt:
- Jag har ju nästan ständigt cyklat omkring med en unge i barnsadel och en på ramen. Nu är det dags för barnet på ramen att cykla själv och börja skolan. I höst är det bara ett barn som ska skjutsas till dagis.
Att färdas med cykel är ett bra sätt att uppleva sin miljö. Snart spricker bokarna i Pildammsparken ut. Träden återtar sina dimensioner. Mikael Wiehe är djupt fäst vid sin stad.
- Även om jag inte flyttade hit förrän i sexårsålder betraktar jag mig i högsta grad som malmöit. Problemet är bara att staden inte längre är sig lik. Det som bekymrar honom mest är att det äldre Malmö snart bara består av enstaka fasader. Borta är den tidiga arbetarebebyggelsen, den brokiga blandningen av vitkalkade småhus, trädgårdstäppor, verkstäder och gamla ölhallar på Lugnet. Borta är också de gamla kvarteren kring Caroli och Öster. Där har modernismens förortsbebyggelse smugit sig in.
- Det nya Malmö, det som man kallar förorter, började med Lorensborg. Nu har vi massor med anonyma sovstadsmiljöer. Dit har man inga ärenden. Det nya som byggts är bara en angelägenhet för dem som bor där.

Katastrofalt

- Detta är en stadsbyggnadsmiss av en katastrofal dimension. Därför att i takt med att det gamla Malmö försvinner urholkas också det nya. Det finns snart inga mötesplatser och trivsamma miljöer kvar för malmöiterna. Jag har alltid hävdat att stadens funktion är att vara en mötesplats för människor.
Mikael Wiehe framhåller den organiskt framvuxna staden som en diametral motsats till modernismens tänkesätt. För modernismens arkitekter och politiker är staden antingen ett transportmedel eller en fabrik. Människorna är till för att producera.
- Att människor träffas och att det uppstår kontakt, värme och kultur, står i skarp motsats till modernismens teser.

Bygg vackra hus!

Mikael Wiehe avskyr monotona husrader och tundraliknande gräsmattevidder. När människor vill umgås söker de sig till äldre och varierade miljöer som Lilla Torg.
Postmodernismen upplever han som ett nödvändigt stilbrott inom arkitekturen.
- Det är lätt att skratta åt postmodernismens alla brister, åt det historiehärmande och det banala. Men med postmodernismen fokuserades två viktiga förutsättningar för god stadsbyggnad: estetiken och gatan. Vi måste sträva efter att bygga vackra hus. De fyller människor med glädje och stolthet. Och så måste vi bryta gatans betydelse som transportled och återinföra det förmodernistiska synsättet. Se på boulevarderna i Paris! De är gjorda för att människor ska flanera, gå i affärer och sitta på kafé.
- Det har ju visat sig att det går att skapa sådana miljöer i Malmö också. Lilla Torg är ett sådant exempel. Varför inte bygga något liknande i förorterna? Århundradens stadsbyggnad visar vägen. Vad är Rosengårds centrum mot ett torg i Florens? Inte kan väl någon inbilla sig att husen i Malmös förorter kommer att K-märkas?
- Titta på Staffanstorp! Där har man lyckats återskapa något av en skånsk småstad i efterhand. Man har förtätat den utplanade villamiljön och lyft upp centrum med nya hus ovanpå de gamla. Det är ett djärvt experiment som lyckades. Så ser många gamla danska städer ut. Det är bara att åka över Sundet och titta.

Läs Svennings bok!

Mikael Wiehe fingrar fundersamt på sitt skägg. Han har nyligen läst författaren och fd malmöbon Olle Svennings bok "Lojaliteter – min far(s)". Genom ett respektfullt och ömsint porträtt av sin far Eric Svenning – en av de drivande politikerna bakom Malmös betong-socialism – ger Olle Svenning en lysande bakgrund till Malmös fundamentala brist på god stadsplanering.

- Alla malmöbor borde läsa den!
Olle Svenning visar hur korporationens politiker avgjorde stadens öde. Genom de många banden inom rörelsen – HSB, Hyresgästföreningen, Solidar, Domus, ABF – beseglades makten i ett slutet nätverk. Privata initiativ hånades och stoppades. Den enskilda människans intressen, som till exempel småhusbyggande, var det värsta Eric Svenning och hans gelikar visste. Människor skulle bo tillsammans under organiserade former. Eric Svenning gillade inte ens det kommunala bostadsbolaget MKB! Där bodde inte förstaklassens korporativister. MKB byggde för vem som helst.
- Det är en tragedi att Malmö och även resten av Sverige utvecklats så. Att vi tappat årsringarna i våra städer. Att vi raderat ut de historiska sammanhangen och ofta nöjt oss med att spara fragment.
Till de miljöer som Mikael Wiehe lyfter fram som goda exempel hör Malmö Arbetares Bostadsförenings hus vid Mjölnaregatan i Malmö. Där bodde Edvard Persson. Även Mikael Wiehe tillbringade ett antal år i den rödvita byggnaden. Idag är huset nyrenoverat och fint.
- När Mjölnaregatan och omgivande kvarter skulle renoveras, upptäckte man att husraden mittemot Edvard Perssons hus var rutten. Då rev man och återuppbyggde en likadan miljö. Visst. Det blev en pastisch. Men tillsammans med den väl anpassade nybebyggelsen längs Skolgatan och Monbijou - området intill, har man åtminstone gjort ett försök att skapa en kontinuitet i stadens byggnadshistoria. Med den låga skalan och de väl artikulerade fasaderna knyts det nya samman med det gamla.
- Men när jag tänker på att man rev hela Lugnet trettio meter längre bort blir jag ursinnig.
- Det finns många liknande exempel på vanvett. De nya kontorshusen vid Västergatan och Norra Vallgatan gör mig också upprörd. De fula kåkarna har förstört den gamla fina stadsmiljön. Vi har faktiskt en unik medeltida kärna i Malmö. Den trampar stadsbyggarna runt i som en hord djävla elefanter. Gud straffade dock ett av nybyggena med
mögelsvamp…
Mikael Wiehe lutar sig tillbaka i den blåa soffan. Ovan kaffebrickan svävar en syntklaviatur. Ett koppel av sladdar hänger prydligt på väggen. Tonsättarens verkstad är ljus och inspirerande. Men innan vi glider över till den hägrande 50-årsdan, hinner han avfyra ännu en salva mot ett nytt hatobjekt: Vindrosen på Ön i Limhamn.

Danskarna kan

- Det är när man färdas mellan Danmark och Sverige som man ser vidden av stadsbyggnadstragedin. Att först promenera runt i Dragör och se att alla de små husen i deras skenbara likhet faktiskt är enorma individualister är en stor upplevelse. Så ska man göra samma sak i Malmö. Kopiera Dragörs gula hus för att göra det mysigt. Men vad är det man lyckats åstadkomma? Jo en total uniformism! Alla husen i Vindroskvarteret på Ön är ju identiska! Prydliga och trista står de där utan liv med sina asfalterade p-platser. Utan närhet till butiker, daghem och skolor dessutom! Danskarna bara skrattar.

Hyckel

- Vindrosen representerar ett stadsbyggnadshyckel. Området framstår som ett monument över betongtänkandet i Malmö. Det är en skrattretande fiasko i konsten att försöka lura människor med pastischer.
- Många av de bästa miljöerna i Malmö har räddats och sparat åt eftervärlden genom privata initiativ. Som Dringenbergska gården. Kockska huset och merparten av bebyggelsen på gamla Väster. Emellanåt har även stadens styrande sträck ut en välsignande hand. Malmö stads stöd till Hedmanska gården är ett fint exempel.

Möllevången

- Att Möllevångstorget fortfarande lever är dock Bert Rothsteins förtjänst. Den forne fastighetskungen köpte upp de gamla husen och renoverade dem såpass att de fick stå kvar. Därmed gjorde han också malmöborna en stor tjänst.
Trots all kritik är Mikael Wiehe trogen sin stad.
- Jag är ju malmöit! Jag gillar Malmö. Det är bara där man är uppvuxen som man till fullo kan förstå och bli förstådd. Det handlar om språket. Att man kan säga "Hej din dumme jävel" och att folk begriper att man menar "Fan, vad kul att se dig!"
- Den som tvingas flytta till ett annat land upplever ofta en tomhet efter sitt modersmål. Förutom själva språket, formar varje människa, varje trakt sina egna mönster och signaler inuti den givna språkliga dräkten. Det är som en hemlig kod. Bara den som hör till kan förstå. Ett malmöitiskt skämt kan till exempel vara fullkomligt obegripligt för en stockholmare.
I Malmö har Mikael Wiehe sin familj och sina vänner. På andra sidan Sundet ligger hans födelsestad. Hur känns det att fylla 50?
Det känns overkligt. Jag som precis blev 22…

Ulla Hårde, Mitt MKB Nr. 1, 1996